Slavjärnet som drev den svenska ekonomin

Att Sverige år 1663 lämnade sin koloni Cabo Corso i nuvarande Ghana berodde inte på att man plötsligt insåg att slaveriet var förkastligt. Det hade snarare att göra med att konkurrensen med de övriga europeiska stormakterna i området blev för hård, och att ett krig mot Danmark bröt ut på hemmaplan.

Utan intäkterna från sin koloni fann Sverige dock andra sätt att tjäna på slavhandeln. Under 1700-talet blev Sverige världens främsta exportör av så kallat voyagejärn – stångjärn som tillverkats efter ett specifikt mått, var av rätt vikt och som hade försetts med en märkning. Järnet fungerade som en valuta i slavhandeln på den västafrikanska kusten. Men även annat svenskt järn efterfrågades, som användes för att exempelvis producera gevärspipor, stålhättorna till hackorna som användes på sockerplantagen och bojorna som höll slavarna fångna.

Storbritannien var den främsta köparen av det svenska järnet – av de 25 000 ton järn England importerade på 1730-talet kom 20 000 ton från Sverige – och exporten blev en viktig motorn i Sveriges ekonomi.

År 1784 gjorde Sverige ett nytt försök att mer handgripligen ge sig in i slavhandeln. Denna gång i Karibien.

Mer om det i ett framtida inlägg.

Läs mer: ”Det svenska slavjärnet” av DN (2007), ”Svenska järn- och stålindustrins historia” av Jernkontoret och ”Slavhandeln lyfte Sverige” av Uppsala Nya Tidning (2014).