Kolonialiseringen av Nigeria, del 2

Frederick Lugard (1858-1945), brittisk generalguvernör i Nigeria. Kanske den största förespråkaren för landets indirekta styre.

Storbritannien fullbordade sin kolonialisering av nuvarande Nigeria år 1900, och delade in området i två regioner: Norra- respektive Södra Nigeriaprotektoratet. Trots det krävdes blodiga strider innan de fick full kontroll. I norr bjöd det sunnimuslimska Sokotokalifatet på hårt motstånd och Igbofolket i söder besegrades inte helt förrän 1919.

De två regionerna kom att sammanföras under namnet Nigeria år 1914 och i det väldiga landet anammade britterna ett så kallat indirekt styre. De traditionella ledare som kapitulerade fick nyckelpositioner i sina respektive områden. Även om de därmed behöll viss lokal makt, rapporterade de i slutändan till britterna och kunde avsättas om de ”misskötte sig”. I områden utan traditionella auktoritära figurer utsåg britterna nya, ofta till befolkningens förtret.

Med över 250 olika folkslag i kolonin var det indirekta styret avgörande för att bevara lokala sedvänjor men också för att hålla grupper åtskilda. Exempelvis spred sig kristendomen snabbt i södra Nigeria, men i norr, där islam var den dominerande religionen, tilläts inga missionärer. Västerländsk utbildning koncentrerades till söder, vilket skapade en växande läskunnighetsklyfta.

Det var även i södra Nigeria, där olja nyligen hade upptäckts, som britterna satsade mest på ny infrastruktur och industri, ofta med hjälp av tvångsarbete. Befolkningen uppmanades också till att lämna sitt jordbruk för förvärvsarbete i städerna. Återigen missgynnades de i norr.

Storbritannien rekryterade nigerianer att tjäna som soldater i båda av 1900-talets världskrig. Protester mot uteblivna reformer som tack för tjänstgöringen, höga skatter och bristande politisk representation ledde till att det ekonomiskt utblottade Storbritannien – som hade allt svårare att kontrollera kolonin – gick med på ökat självbestämmande på 1950-talet.

Abubakar Tafawa Balewa (1912-1966), Nigerias första premiärminister, tillsammans med USA:s president John F. Kennedy i juli 1961.

Partier var formade och politisk mobilisering skedde i rasande takt. Den 1 oktober 1960, mitt i den pågående världsomspännande kampen för koloniers frihet, fick Nigeria sin självständighet. Men med de inbyggda ekonomiska, etniska och religiösa spänningarna skapade av de artificiella landgränserna skulle freden bara vara i sex år. Mer i nästa inlägg.

Läs mer: "From Colonial Reforms to Decolonization: Britain and the Transfer of Power in Nigeria, 1947-1960" av Olakunle Lawal (2010), ”Convict Labor and the Costs of Colonial Infrastructure:Evidence from Prisons in British Nigeria, 1920-1938” av Belinda Archibong (2019), ”The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed and Endeavor” av Martin Meredith (2014) & ”A History of Nigeria” av Toyin Falola (1999).