Det självständiga Nigeria, del 1
Nigeria stod inför massiva utmaningar efter självständigheten i oktober 1960. De artificiella landgränserna hade fört samman 45 miljoner människor, omkring 250 folkslag och 300 språk som nu skulle samverka som en nation.
I norra Nigeria, en region som utgör cirka 75 procent av landytan, dominerade de muslimska hausa-fulanifolken. Under Storbritanniens kolonialisering hade nästintill ingen ekonomisk utveckling eller utbildningsreform introducerats i norr. Tio år före självständigheten hade fortfarande bara en nordnigerian tagit universitetsexamen. Södra Nigeria dominerades av igbofolket i öster, som konverterats till kristendomen i massor, och yoruba i väster.
De tre största partierna var alla rotade i varsin av dessa folkgrupper. Men utöver hausa-fulani, igbo och yoruba fanns en myriad av mindre folkslag som i egenskap av minoriteter oroades av att inte få sina politiska intressen representerade.
På grund av sin storlek kom norra Nigeria, som hade en större befolkning än de andra två regionerna tillsammans, att dominera landets politik. Eftersom de främsta partierna hade grund i varsin folkgrupp, präglades den hårda rivaliteten partierna emellan av etniska undertoner.
Rivaliteten sporrade även en växande korruption. Politiker använde statliga pengar för privat bruk, och tjänster, stipendier, lån och byggkontrakt utbyttes mot politiskt stöd. Politiker från alla håll misslyckades med att styra Nigeria som en nation, många var mer intresserade av att få igenom beslut som skulle gynna den egna gruppen och den egna regionen.
De växande spänningarna inom landet skulle snart utmynna i en statskupp och ett fullskaligt inbördeskrig. Mer om det i nästa inlägg.
Läs mer: ”The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed and Endeavor” av Martin Meredith (2014), ”A History of Nigeria” av Toyin Falola (1999), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence” av Martin Meredith (2011) och ”Nigeria: A Country Study" av Helen Chapin Metz (1992).