Harriet Tubman & den underjordiska järnvägen, del 3

Harriet Tubman beskrev det som att komma till himmelen när hon lämnade Maryland och korsade gränsen till Pennsylvania (se förra inlägget) år 1849. Väl på plats i Philadelphia konfronterades hon dock med att hon helt saknade kontakter i staden, och tvingades ta diverse lågt betalande ströjobb för att klara sig.

Tanken på att flera av hennes släktingar fortfarande befann sig i slaveri tärde på henne. Trots att kongressen år 1850 införde the Fugitive Slave Act, en lag ämnad att göra det svårare för förrymda slavar genom att ge polisen mandat att fånga in och återvända dem till sina ägare, beslöt hon sig för att göra något åt det.

Under de kommande elva åren smög hon över statsgränsen till Maryland runt tretton gånger för att, med hjälp av en samling knep, utklädnader och kodord, smuggla ut omkring sjuttio slavar. Med en revolver i hand gjorde hon allt som oftast sina expeditioner under vintrarna, när nätterna var extra långa. Under alla hennes år som smugglare undvek hon att tillfångatas och alla människor hon hjälpte klarade sig över gränsen, vilket gjorde henne till den så kallade underjordiska järnvägens mest framgångsrika konduktör. Frederick Douglass, hörde till en av hennes största fans.

Inte ens det amerikanska inbördeskriget kunde få henne att sitta still. Tvärtom skulle hon ta en, om möjligt, ännu mer framträdande roll. Fortsättning i nästa inlägg.

Läs mer: ”Bound for the Promised Land” av Kate Larson (2003) & ”Harriet Tubman: The Road to Freedom” (2004) av Catherine Clinton.