Harriet Tubman & den underjordiska järnvägen, del 2

Visionerna hade följt henne sen de tidiga tonåren. Harriet Tubman, då fortfarande känd som Araminta Ross (se förra inlägget), var uthyrd som fältarbete på ett plantage i Maryland när en av de andra slavarna gick till en affär i närheten utan att först be om lov. En av plantagevakterna fick reda på detta och tog med sig Araminta och ett par andra slavar för att fånga in honom.

De hittade honom inne i butiken. Vakten ville straffa honom och krävde att de andra slavarna skulle binda fast honom så att han kunde piskas. Men Araminta vägrade. När slaven sprang ut ur butiken ställde hon sig i dörröppningen för att hindra vakten från att springa efter. Vakten plockade då upp en en-kilos-vikt som stod på ett av borden i butiken och kastade den efter den flyende slaven. Vikten missade. Den träffade istället Araminta rakt i huvudet och hon lämnades med ett djupt och fruktansvärt sår som blödde ymnigt.

Trots den allvarliga skadan tvingades hon tillbaka till fältet bara två dagar senare, och långt senare beskrev hon för en intervjuare hur hon slet medan svett och blod blandades i pannan. I samband med skadan lämnades hon med en återkommande extrem huvudvärk och epileptiska anfall, men också drömlika hallucinationer hon beskrev som gudomliga visioner.

Dessa visioner var en bidragande faktor till att hon som vuxen, år 1849, rymde. En annan faktor var rädslan för att hon skulle säljas vidare och på så sätt skiljas från sin familj. Så trots hennes mans protester flydde hon den 17 september tillsammans med två av sina bröder.

En annons Aramintas ägare tog ut i tidningen Cambridge Democrat, kort efter att hon och hennes bröder hade flytt.

De hade bara varit på flykt några veckor när hennes bröder började tveka. Konfronterade med den väldiga utmaningen att ta sig till en stat där slaveri var förbjudet vände de om och Araminta kände sig pressad att följa med.

Men Araminta hade bestämt sig – hon skulle bli fri. Kort efter flydde hon igen. Den här gången gjorde hon det på egen hand under beskydd av natten. Polstjärnan var hennes enda sällskap. Fortsättning i nästa inlägg.

Läs mer: ”Bound for the Promised Land” av Kate Larson (2003) & ”Harriet Tubman: The Road to Freedom” (2004) av Catherine Clinton.