Harriet Tubman & den underjordiska järnvägen, del 4

Harriet Tubman (längst till vänster) med sin familj i Auburn, New York, 1887.

Harriet Tubman (längst till vänster) med sin familj i Auburn, New York, 1887.

När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 såg Harriet Tubman en vinst för Nordstaterna som att USA skulle ta ett steg närmare avskaffandet av slaveriet. Hon erbjöd sin hjälp och stationerades i Port Royal, South Carolina, där hon behandlade soldater som drabbats av dysenteri och smittkoppor.

Från 1863 växte hennes roll. Hennes många år av att smuggla slavar ut ur sydstaterna gjorde henne till en expert på att röra sig obemärkt genom ogästvänlig terräng och hon fick uppdraget att rekognosera South Carolinas träskmarker.

Snart blev hon även den första kvinnan att leda ett anfall under det amerikanska inbördeskriget. Längs Combaheefloden i South Carolina ledde hon en räd mot en samling plantage, vilket resulterade i förstörande av sydstatsinfrastruktur och en räddning av cirka 750 slavar.

Tubman fortsatte hjälpa nordstatssidan fram till att sydstaterna kapitulerade i april 1865. Hon flyttade tillbaka till Auburn, New York, men möttes av motsatsen till en hjältes återkomst, trots hennes bedrifter under kriget. Svarta soldater fick bara en bråkdel av den ekonomiska kompensation deras vita kollegor mottog, och för Tubman skulle det dröja ända till 1899 innan hon fick pension för sina bidrag.

Harriet Tubman 1911, två år innan hon dog.

Harriet Tubman 1911, två år innan hon dog.

Den uteblivna kompensationen i kombination med att hon fortsatte hjälpa före detta slavar och gav mycket av de lilla pengar hon hade till välgörenhet, gjorde att resten av hennes liv tillbringades i fattigdom. Hon var även en stark förespråkare för kvinnors rösträtt, och vid några tillfällen samlade hennes anhängare ihop pengar till henne.

95 år gammal dog Harriet Tubman i pneumoni 1913. Hon beskrevs som urfattig. Det var först efter hennes död hon skulle få sitt verkliga erkännande. Sista delen om Harriet Tubman kommer i nästa inlägg.

Läs mer: ”Bound for the Promised Land” av Kate Larson (2003) & ”Harriet Tubman: The Road to Freedom” (2004) av Catherine Clinton.