Fort Karlsborg – det svenska slavfortet, del 3

Dödscellen på Fort Karlsborg. Den första dörren leder in till ett förrum, där soldaterna satt vakt. Innanför, till vänster, finns en till dörr (utan fönster) som leder in till fångarnas cell.

Dödscellen på Fort Karlsborg. Den första dörren leder in till ett förrum, där soldaterna satt vakt. Innanför, till vänster, finns en till dörr (utan fönster) som leder in till fångarnas cell.

Tar man trapporna upp från katakomberna (se förra inlägget) hamnar man återigen på borggården. Men där konfronteras man med slottets mest hemska efterlämning.

Entrén är inte särskilt märkvärdig. Ett par mörka trädörrar. Cellen innanför är liten, ungefär som ett genomsnittligt sovrum. Hit fördes de fångar som försökte göra uppror eller på andra sätt misskötte sig. Det kunde vara upp till 50 åt gången.

I cellen finns inget fönster och de som stängdes in där fick varken vatten eller mat. Ghanas tropiska klimat gör att temperaturen ligger stadigt runt 30 grader, men i den här cellen stiger den snabbt. På min tur genom Fort Karlsborg/Cape Coast Castle stängde vår guide dörren om oss när vi befann oss i det här rummet. Det tog inte många sekunder för klaustrofobin att komma krypande och luften att kännas för tjock för att kunna andas in.

Den snarlika dödscellen på Elmina Castle, ett annat slavfort några kilometer bort.

Den snarlika dödscellen på Elmina Castle, ett annat slavfort några kilometer bort.

När guiden öppnade dörren igen och ljuset strömmade in såg jag att de tjocka väggarna och golvet är täckta av märken – rester från folks sista desperata försök att använda sina bojor för att gräva sig ut.

Det tog i genomsnitt två dagar innan de som stängdes in här dog. Först då öppnades dörren. För de med turen att undgå den här dödscellen fanns det oftast bara ett annat sätt att lämna Fort Karlsborg.

Mer om det i nästa inlägg.

Läs mer: ”När Sverige upptäckte Afrika” av Lasse Berg (1997), ”Handelskompanier och kompanihandel – Svenska Afrikakompaniet 1649 – 1663 – En studie i feodal handel” av György Nováky (1990) och ”Den svenska slavhandelns fader” av Norrköpings-Tidningar (2014).