Thomas Sankara & revolutionen, del 2

Som ny president bröt Thomas Sankara traditionen av korruption som möjliggjorde att en liten elit vältrade sig i lyx medan majoriteten levde i utbredd fattigdom. Han tillät inga offentliga avbildningar av sig själv, fortsatte bo i ett enkelt hus, hans barn gick i statlig skola och han undvek att ge släktingar positiv särbehandling.

På årsdagen av kuppen bytte Sankara namn på landet, från det koloniala Övre Volta till Burkina Faso, som på lokala språk översätts till ungefär ”de hedervärdas land”. Han skrev själv den nya nationalsången.

Regeringens flotta av dyra Mercedesbilar såldes och istället köptes betydligt billigare Renault 5-modeller in. Han gav regeringsanställda, inklusive honom själv, modesta löner och förbjöd deras användande av första klass-biljetter.

Sankara bannlyste kvinnlig omskärelse, polygami, tvångsgifte och prostitution. Kvinnor som sålt sex erbjöds platser på rehabiliteringscenter där de fick husrum och yrkesförberedande utbildning, något som också erbjöds till hemlösa.

För Thomas Sankara gick kvinnlig frigörelse hand i hand med revolutionen. Förutom insatserna i inlägget ovan införde han en regel om att 30 procent av regeringstjänsterna skulle innehas av kvinnor och gjorde det tillåtet för unga gravida att stanna i skolan. För att synliggöra kvinnors börda i hemmen orkestrerade han en slags protest – i Burkina Faso var det traditionellt kvinnorna som varje dag begav sig till marknaderna, införskaffade matvarorna och bar hem dem. Men den 22 september 1984 blev rollerna ombytta, och män var de som tvingades till marknaden i ett försök att få dem att respektera arbetsbördan.

Ett program inleddes som under en tvåveckorsperiod vaccinerade två miljoner invånare mot gula febern, mässling och hjärnhinneinflammation. Dessutom byggdes mängder av vårdcentraler och barnadödligheten sjönk drastiskt. Jordbruksreformer ökade matproduktionen och gjorde Burkina Faso självförsörjande.

En vanlig missuppfattning är att Sankara helt tackade nej till utländskt bistånd. I verkligheten var Burkina Faso beroende av ekonomiskt stöd från framförallt Frankrike.

Sankara lät sig dock inte kuvas av avtalen, var mån om att se sig som en jämlik och var kritiskt till idén om bistånd som en välvillig tjänst. Istället såg han det som ännu en form av lån och tackade nej till förslag som kortsiktigt gagnade landet men långsiktigt skadade det. Han avvisade närmanden från Internationella valutafonden och Världsbanken eftersom han ansåg att de hade fått för stort inflytande över ekonomin.

Sankara kunde ofta ses joggandes på Ouagadougous gator eller på någon av fotbollsplanerna.

Framåtandan visste inga gränser. Skolavgifterna sänktes till hälften, läskunnigheten ökade, nya vägar, tågräls och brunnar konstruerades och 10 miljoner träd planterades för att motverka ökenspridning.

Men allt var inte frid och fröjd. Mer i nästa inlägg.

Läs mer: "13 killed in coup in Upper Volta" av The New York Times (6 augusti, 1983, hämtad 4 maj, 2021), "Ideology and Praxis in Thomas Sankara's Populist Revolution of 4 August 1983 in Burkina Faso" av Guy Martin (1987), "Sankara and the Burkinabe Revolution: Charisma and Power, Local and External Dimensions" av Elliott P. Skinner (1988), "Thomas Sankara and the Revolutionary Birth of Burkina Faso" av Viewpoint Magazine (1 februari, 2018, hämtad 1 maj, 2021), “Thomas Sankara had two faces” av The Africa Report (4 mars, 2020, hämtad 3 maj, 2021).