Hur folkmorden i Rwanda välte omkull Zaire, del 2
Paul Kagame, ledare för Rwandan Patriotic Front (RPF).
Efter att ha besegrat regeringstrupperna fick det tutsidominerade Rwandan Patriotic Front (RPF) stopp på folkmordet i Rwanda. I samma veva tog RPF över makten och ledaren, Paul Kagame, utropade slutet på inbördeskriget.
En ny samlingsregering bildades. Pasteur Bizimungu, en hutu, blev president medan Kagame, en tutsier, blev vicepresident. Som befälhavare av armén var det dock Kagame som hade den reella makten.
Pasteur Bizimungu, presidenten av Rwanda, och Paul Kagame, vicepresident.
När det blev uppenbart att RPF skulle segra hade mängder av hutuer, rädda för repressalier, börjat fly. Hela samhällen tömdes på folk. Sommaren 1994 rörde sig över en miljon flyktingar över gränsen till östra Zaire (Demokratiska republiken Kongo). Där slog de sig ner i överfulla flyktingläger. Bland de flyende civila gömde sig flera av hjärnorna bakom folkmordet samt tiotusentals milismedlemmar som utfört själva dödandet.
Flyktingströmmar i kölvattnet av folkmorden. Foto av Jean-marc Bouju.
Flyktingvågen skapade rubriker. Omvärlden hade ignorerat folkmorden, det fick inte upprepas med den stundande humanitära katastrofen. Västvärlden, FN och icke-statliga organisationer ordnade massiva hjälpsändningar.
Rwandiska flyktingar i Zaire 1996. Foto: Jerome Delay.
Men i de kolossala flyktinglägren tog de hutumiliser- och politiker som låg bakom folkmordet snabbt tog makten. Ett hierarkiskt system upprättades där den gamla politiska och militära eliten kontrollerade distributionen av hjälpsändningarna. De såg till att de egna leden hade allt de behövde medan andra lämnades utan. Delar av hjälpsändningarna såldes vidare för att finansiera inköp av vapen. Med våld tvingades vanliga hutucivila lyda och de som ville återvända till Rwanda skrämdes med att de skulle mördas av tutsier.
Rwandiskt flyktingläger i Zaire 1994.
Östra Zaire hade redan präglats av etniska konflikter. Tutsier bodde i regionen sedan tidigare. Under Mobutus ledning hade de successivt utsatts för mer omfattande diskriminering och utmålats som inkräktare. Hösten 1996 fick tutsierna en vecka på sig att lämna landet, ett hot som blåste liv i en motståndsrörelse.
Karta som visar Zaire (Demokratiska republiken Kongo) och dess grannländer 1996.
Samtidigt: från sina flyktingläger fortsatte hutuextremisterna, under beskydd av Mobutu, att planera för, och utföra, nya våldsdåd mot tutsier. Kagame fick nog. Den hösten gick rwandiska soldater över gränsen till Zaire. Ett centralafrikanskt storkrig var ett faktum.
(Fortsättning i nästa inlägg)
Läs mer: ”The Rwanda Crisis: History of a Genocide” av Gérard Prunier (1995), "We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families" av Philip Gourevitch (1998), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence av Martin Meredith” (2005) och "Life Laid Bare: The Survivors in Rwanda Speak" av Jean Hatzfeld (2007), ”Do Not Disturb: The Story of a Political Murder and an African Regime Gone Bad” av Michaela Wrong (2021)