EU:s tomma stöd till Black Lives Matter
I efterdyningarna av polisens skjutning av den obeväpnade svarta amerikanen Jacob Blake, den senaste i en lång rad liknande fall, frågade en amerikansk vän varför EU inte har markerat hårdare mot USA:s rasistiska polisbrutalitet. Han ville se en tydligare internationell protest, en otvivelaktig handling som visar att resten av västvärlden sluter upp solidariskt med USA:s svarta invånare.
Han hade sannolikt missat att EU redan har tagit ställning. I juni 2020 röstades en resolution igenom där unionen bland annat fördömde rasism, vit makt-rörelser och polisens övervåld, både i USA och Europa, och deklarerade att ”black lives matter”.
Det låter naturligtvis fint. Men som en ren symbolhandling har resolutionen begränsade chanser till att förändra. Ännu värre är att den sortens proklamationer är uddlösa så länge EU:s samarbete med Libyen tillåts fortlöpa. Tidigare i år skapades stora rubriker när flyktingar hamnade i ingenmansland och utsattes för våld sedan Turkiet öppnat sin gräns mot Grekland. Men migrationsvägen över Medelhavet, särskilt den centrala mellan Libyen och Italien, fortsätter att vara en av världens mest dödliga, med 562 registrerade dödsfall hittills under 2020.
Sedan 2010-talets början har det krigshärjade Libyen fungerat som hubb för migranter och flyktingar från Afrika. Redan 2017 rapporterades att afrikanska flyktingar såldes på libyska slavmarknader. Sedan dess har ytterligare vittnesmål inkommit om att de utsätts för tortyr, tvångsarbete, utpressning, sexuellt våld och hålls trångt instängda i libyska förvaringscenter med helvetiska förhållanden.
Trots det fortsätter EU att träna, samarbeta med och finansiera den libyska kustbevakningen i ett försök att stoppa flyktingar och migranter från att nå Europa. Under 2020 har över 6500 av dem fångats upp på Medelhavet och tvingats återvända till Libyen. Tillbaka i landet utsätts många för våld på nytt och en växande andel migranter kan inte längre lokaliseras på de flyktinganläggningar de sägs ha skrivits in på.
Även EU-länderna själva använder allt mer lömska metoder. I somras skrev SVT om Greklands så kallade ”push backs”, som bland annat utmynnar i att kustbevakningen avlägsnar flyktingbåtarnas motorer och låter dem driva runt planlöst på havet. Malta påstås ha anlitat privata fartyg för att genskjuta migranter. Och i Italien riskerar Iuventa10, en grupp frivilliga sjökaptener, brandmän och ambulanspersonal, fängelse för att de orkestrerat räddningsaktioner på Medelhavet.
Sedan den amerikanska valkampanjen 2016 har svenska och europeiska medier skrivit spaltmeter om President Trumps mur, den massiva utbyggnaden av barriären som separerar sydvästra USA från Mexiko. Men trots Trumps storslagna löften har projektet utmynnat i fiasko. Visserligen har 418 kilometer mur byggts, men bara 8 av dem är på platser där det tidigare saknats barriär. Resten är ombyggnationer av redan existerande murar. Allt till en kostnad av 15 miljarder dollar.
Europa må fördöma USA:s rasistiska poliskår, Trumps misslyckade skrytbygge och landets behandling av central- och sydamerikanska flyktingar. Men vad gör det när EU:s osynliga mur längs Medelhavet är betydligt dödligare? Kanske ska EU:s resolution tolkas som att svarta liv borde räknas, men bara om de är amerikanska eller europeiska?
Denna text publicerades ursprungligen i ETC.