Den romerska utforskningen av Nilen
I förra inlägget skrev jag om krigen som utkämpades mellan det Romstyrda Egypten och det sudanska riket Kush under de sista decennierna före vår tideräkning.
Eftersom Romarriket aldrig lyckades erövra Kush slöt de båda sidorna fred år 22 f.v.t. och blev istället handelspartners. År 61 e.v.t., under den romerska kejsaren Neros ledning, skickades också en romersk expedition för att via Kush utforska Nilen söderut. Det finns olika teorier om syftet, vissa historiker tror att målet var att lokalisera flodens mytomspunna källa, andra anser att det i själva verket var en kartläggning av Kush i förberedelserna för en ockupation.
Expeditionen följde floden så långt som Sudd, ett enormt område av träskmarker och flytande öar i nuvarande Sydsudan. Det är fullt av flodhästar, krokodiler och insikter och under regnsäsongen sväller våtmarkerna till en yta stor som Ungern.
För romarna blev Sudd en ogenomtränglig barriär som tvingade expeditionen att vända och Neros död år 68 e.v.t. satte stopp för ytterligare romersk utforskning.
På 1850-talet tog sig brittiska John Hanning Speke till den gigantiska sjö som dagens Uganda, Kenya och Tanzania angränsar till och som på lokala språk är känd som Nam Lolwe, Nnalubaale och Ukerewe. I och med det blev han den första europén att nå Nilens källa och gjorde det som kejsare Nero misslyckat med drygt 1780 år tidigare.
Han ”gav” den namnet Victoriasjön, efter Drottning Viktoria av Storbritannien, namnet som den fortfarande är känd som i västvärlden idag.
Läs mer: "Rome Beyond The Southern Egyptian Frontier" av L.P. Kirwan (1957), "In the Land of Kush" av Smithsonian Magazine (september, 2020), "The Meroitic Empire: Trade and Cultural Influences in an Indian Ocean Context" av Randi Haaland (2014), The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed and Endeavor” av Martin Meredith (2014).