Omar al-Bashir & bakgrund till protesterna i Sudan, del 3
1983 bröt Sudans andra inbördeskrig ut. Orsakerna var flera: landets centraliserade styre marginaliserade mångas politiska inflytande, det streds om kontroll över naturresurser, sharialagar infördes även för den icke-muslimska befolkningen och skillnader mellan etniska folkgrupper, som britterna hade förstärkt under sitt styre, gjorde det fortsatt svårt att skapa en enad nation.
Svält och krig lämnade miljontals döda, men till slut var sidorna nära en överenskommelse. ’86-’88 skedde framsteg i förhandlingarna och man beslöt bland annat om vapenvila och en paus av sharialagarna. Men 1989 tog sudanesiska soldater över i en militärkupp, ledda av översten Omar al-Bashir.
Han ville skapa en muslimsk diktatur, stängde ned tidningsredaktioner, bannlyste fackföreningar, deklarerade att sharialagarna skulle fortsätta, inskränkte kvinnors rättigheter och motarbetade Sudans icke-arabiska kulturer (se förra inlägget för mer om termerna ”arab” och ”svart” i Sudans kontext).
Föga förvånande fortsatte inbördeskriget, med mänskligt lidande på en ofantlig skala. Med hänvisning till en orättvis maktbalans och en rasistisk behandling av områdets icke-arabiska invånare formades 2003 den beväpnade rebellgruppen Sudans befrielserörelse (SLA) i Darfur. Deras krav på politiskt inflytande möttes av ännu mer våld.
Omar al-Bashir lät Sudans flygvapen bomba byar, kvinnor utsattes för massvåldtäkter, och regeringssponsrade miliser, kända som Janjaweed (ungefär ”Djinns/Demoner på häst”), tilläts att mörda, plundra och begå sexuella övergrepp på den, i huvudsak, icke-arabiska befolkningen.
Upp till 400 000 människor tros ha mist sina liv i kriget, som beskrivs som ett folkmord, och miljontals tvingats från sina hem. Darfur fick på mitten av 00-talet stort internationellt uppmärksammande med stora insamlingar och George Clooney-ledda kändisgalor.
Som så ofta förut flyttades sedan den internationella blicken mot nya konflikter. Men att västerländska ögon inte längre riktades mot Darfur betydde inte att stridigheterna upphörde eller att Omar al-Bashir plötsligt blev mer demokratisk. Tvärtom.
Sista delen om Sudan kommer i nästa inlägg!
Läs mer: "South Sudan: From Revolution to Independence" av Matthew LeRiche & Matthew Arnold” (2012), ”In Sudan, No Clear Difference Between Arab and African” av Somini Sengupta för The New York Times (2004), ”The Root Causes of Sudan's Civil Wars: Peace Or Truce" av Douglas H. Johnson (2003), "The State of Africa" av Martin Meredith (2011) och ”The Secret War in the Sudan: 1955–1972” av Edgar O'Ballance (1976).