Mansa Qu & Malirikets påstådda "upptäckt" av Amerika

Den arabiske historikern al-‘Umarī föddes i Damaskus år 1300. I en av sina texter, skriven när han besökte Kairo, beskriver han Mansa Musas pilgrimsfärd till Mecka år 1324.

I sin text återger al-‘Umarī ett samtal mellan Musa och hans värd i Kairo, som Musa stannade till hos på väg till Mecka. I samtalet ska värden ha frågat Musa om hur det kom sig att han blev ledare för Maliriket. Musa svarade att han fick ta över när hans företrädare, Abu Bakr II, även känd som Mansa Qu, lämnade tronen för att hitta "slutet på Atlanten".

Musa berättade att Qu började med att skicka 200 skepp. Endast ett av skeppen återvände, och den överlevande kaptenen rapporterade om att resten av skeppen försvunnit när de nådde "en flod med en fruktansvärd ström mitt i havet".

Oberörd, ska Qu ha ordnat en ny expedition, den här gången med 2000 fartyg (ta det för vad det är, siffror från den här tiden är nästan alltid överdrivna), som han själv ledde. Men inga av skeppen återvände och när Maliriket som en följd stod utan kung fick Musa ta över tronen.

Vissa historiker, till exempel den kontroversiella Ivan van Sertima (ovan), har spekulerat i att Qus expedition lyckades nå Amerika, en teori de flesta anser att det inte finns några belägg för. Van Sertimas teorier har även kritiserats för att de sker på bekostnad av Sydamerikas egna historiska bedrifter.

Ett exempel på detta är de olmekiska statyerna i Mexiko. Den första hittades av misstag på mitten av 1800-talet och sedan 1930-talet har ytterligare 16 grävts fram. De massiva stenskulpturerna har inristade ansikten, väger mellan 6 och 40 ton och är daterade till omkring 900 f.kr.

Kort sammanfattat argumenterade Van Sertima att statyernas ansiktsdrag – bland annat de breda näsorna och fylliga läpparna – var afrikanska, och alltså ett tecken på att västafrikanska ”upptäckare” bosatt sig i Mexiko långt innan Columbus ens var påtänkt och konstruerat statyetterna som en hyllning till sina förfäder. Trots att teorin har kritiserats av nästan alla mesoamerikanska historiker har den fått rätt stor popkulturell spridning.

De stora problemet är att Van Sertima bortser från alla bevis som pekar på att statyerna skapats av olmekerna – en antik mexikansk civilisation som dominerade området innan Mayariket tog över. Historiker tror att de föreställer olmekiska kungar. Och prover har visat att alla 17 huvuden har ristats fram ur basalt, en magmatisk bergart som hämtats från Sierra de los Tuxtlas-bergen i Veracruz.

Historiens gång har gjort att mycket av den pan-afrikanska historian har gått förlorad, och jag delar Van Sertimas vilja att åtgärda det. Men det är viktigt att det inte sker på bekostnad av andra grupper som, likt svarta, har fått sin historia marginaliserad. Att påstå att de olmekiska statyerna är skapade av västafrikanska ”upptäckare” är att förminska den olmekiska civilisationens egna kulturella gärningar.